vad gillar vi för kultur? - en amatörpsykologs funderingar

"Varje människa är produkten av en far och en mor. vi kan vägra erkänna dem, att älska dem, vi kan misstro dem. Men där är de med sitt ansikte, sina attityder, sitt uppträdande, sina egenheter, sina illusioner och sitt hopp, händernas och tårnas form, ögonens och hårets färg, sitt sätt att tala, sina tankar, kanske också med sin livslängd - allt detta har fört oss vidare."

(Afrikanen - J.M.G le Clézio, nobelprisvinnare i litteratur 2008)

Förra veckan var det avskedsfest för min vän Clara som nu ska göra praktik på Sveriges representation i New York. Hon har startat en blogg om detta så kolla in där om ni är intresserade av livet i det stora äpplet. I vilket fall så spexade jag och några vänner till det och sjöng en av hennes favoritlåtar som jag också citerade i mitt förra inlägg - I'm just a man. Medan vi repade gjorde vi, eller kanske framför allt jag, mig rolig över en text som jag inte kan tycka är något annat än patetisk. Men det slår uppenbarligen an någonting hos min vän som jag inte förstår och detta har jag grubblat på nu några dagar. Har inte alla upplevt detta? Att ni vill spela en låt, visa en film, en tavla eller en musikal för någon ni håller kär och så fattar han/hon helt enkelt inte. De ser inte storheten.

Jag har därför insett att kultur talar till vårt inre och då måste det finnas kompatibla filer i vårt inre. Så därför har jag analyserat mitt kulturintag de senaste dagarna och det är rent utav skrämmande vad jag har funnit. Förutom att mycket är extremt pretantiöst eftersom jag ständigt försöker leva upp till min idealbild av den intellektuella människan (jag vet, jag vet, vem försöker jag lura?) så finns det några teman som är ständigt återkommande. Låt mig beskriva ett av dessa teman genom att citera boken jag för tillfället läser om och två låtar som gått på repeat i perioder och framförallt under veckan som gått. Börja med citatet ovan från Afrikanen och sen:

"Aussi vrai que de loin je lui parle, J'apprends tout seul a faire mes
armes, aussi vrai qu'j'arrête pas d'y penser, si seulement/ je pouvais lui manquer

Est-ce qu'il va me faire un signe, manquer d'un père n'est pas un crime
J'ai qu'une prière à lui adresser, si seulement, je pouvais lui manquer"
(Si seulement je pouvais lui manquer (om han bara kunde sakna mig)- Calogero)

"I watched you die / I heard you cry

every night in your sleep
I was so young /You should have known

better than to lean on me
You never thought of anyone else
You just saw your pain
And now I cry in the middle of the night
For the same damn thing

Because of you

I never stray too far from the sidewalk

Because of you

I learned to play on the safe side so I don't get hurt

Because of you I find it hard to trust not only me, but everyone around me

Because of you

I am afraid

[...]My heart can't possibly break

When it wasn't even whole to start with
Because of you..."

(Because of you . Kelly Clarkson)

Det ter sig ju uppenbarligen texter som handlar om komplicerade föräldrarelationer talar till mitt hjärta precis som "det bästa du kan göra är att göra ditt bästa"-låtar tilltalar min vän Clara. Och vi kan ju utgå ifrån att det är våra liv och våra erfarenheter, människor vi träffat och inte träffat, vägar vi valt och vägskäl vi ignorerat, allt det som finns i vårt inre paketerat i filer som svarar på just de här texterna. Det är därför det kan finnas så mycket kultur. Vi är alla produkter av våra livsöden och vår samtid. Vi gillar olika saker. Vi är alla olika helt enkelt.

Avslutningsvis vill jag för att undvika för mycket psykologiserande bara säga att mina föräldrar är mycket fina människor som ska ha världens cred för att jag är en hyfsat god människa och Clara är väldigt bra på att göra sitt bästa. Det är alltså inte flickorna som har bloggat som är med i texterna.